poeter

"Han visste redan när han steg upp att det här skulle bli en särskilld dag.
Ovanligt nog var han först uppe, så han gick med små steg ut i köket.
Vid köksbordert ställde han sig och tittade ut genom fönstret, Det här var den första
riktigta höstmorgonen tänkte han och sträckte på sig.

Det rostade brödet lämnde genast spår på diskbänken men det var inget han hade tid med nu.
Försiktigt drog han ut stolen och satt sig. Med beundran lutade han sig bakåt för att se henne.
Där låg hon, som en sovande ängel, helt uslagen efter gårdagens fest.
Klockan var inte mer än nio och han visste inte alls vad han gjorde uppe nu, så han tog
tillfälle i akt och drog på sig jogginkläderna, öppnade altandörren och tog ett djupt andetag.

Framför honom fanns allt, och framför honom fanns inget.
Det första man såg varje morgon vid köksbordet var det samma som man såg ifrån altanen.
En helt underbar obeskrivlig utsikt. Deras hus låg precis i foten av en dal, vid en sjö, omgiven
av inget mer än underbar skog.
Fast det var ju egentligen inte deras riktiga hus, det var bara något han älskade att kalla det.
På riktigt hade dom underbar takvåning mitt inne i stan, men flydde ofta ut till "huset" för att slappna av,
eller som i det här fallet, för att festa.

Han satt sig på trappsteget och kände hur underbart det var
att för en gångsskull slippa vara bakis, han hade ju trots allt inte druckit något kvällen innan.
Något han gärna fortsätter med.
Första steget togs och han hörde genast gruset under skon. Underbart.
Nu var det bara han och naturen."